Eftersom att bloggen kommer handla mycket om livet med barnen så inleder jag med att kopiera förlossningsberättelsen från förra bloggen. Känns som en bra start liksom. Livet börjar och så vidare ;)
Vaknar lördags morgon den 5/5 och känner mig annorlunda. Vet inte hur riktigt men något i kroppen känns olikt. Tänker inte närmare på det då jag haft samma känsla en gång nån vecka tidigare. Äter frukost som vanligt, slöar runt under förmiddagen i pyjamas. Känner hur jag har molvärk i magen och difust ont på ena sidan av ryggen. Tänker att det nog inte är nåt så vi bestämmer oss för att åka och veckohandla. När vi går mot bilen känner jag hur det onda i ryggen blir värre och jag tänker att jag kanske inte orkar följa med in i affären ändå. Väl framme bestämmer jag mig för att gå med in, det är ju bara att gå ut igen om det blir för jobbigt. Det här är väl runt 13-tiden ungefär. Kommer hem, äter lunch och tar det lugnt. Klockan närmar sig 15 och vid den tiden börjar det komma korta, inte så farliga värkar. Tänker att det nog är förvärkar och det känns spännande. Äntligen får jag känna något! Har ju helt trängt undan att jag ska få föda, hade vid det här laget börjat ställa in mig på att gå minst till BF. Förvärkarna fortsätter under eftermiddagen blir lite värre men inte så pass att jag känner att jag behöver göra något åt dom.
När dottern lagt sig känner jag hur jag hade velat ha en vetekudde eller liknande att ha på ryggen för nu börjar det bli obekvämt. Detta är vid 19.30. Mannen och jag bestämmer oss för att ha lite filmkväll så vi sätter på en film runt 20.30 och käkar lite chips, vilket jag är glad för så här i efterhand! Det var nämligen det sista jag hann äta innan lillebror föddes. Det blev liksom min kolhydratuppladdning. Mot slutet av filmen har värkarna blivit så jobbiga att jag måste andas igenom dom. Blir lite irriterad över att jag missar delar av filmen men är ändå glad att det verkar vara på gång nu. Pillar i mig 2 Alvedon för att se om det hjälper. Ringer också till mamma för att förbereda dom på att det kanske är på väg att hända något, eftersom att dom (mamma och pappa) ska köra oss till förlossningen när det är dags och även passa dottern medan vi är på sjukhuset. När jag pratat med mamma ringer jag förlossningen och rådfrågar om hur vi ska göra. Hon tycker vi ska vara hemma ett tag till eftersom hon inte tycker jag låter tillräckligt smärtpåverkad under vårat samtal. Hon säger åt mig att ringa igen när jag tycker det känns värre så får vi utgå från det. Ungefär 1.5-2 timmar senare är klockan runt 00.30 och nu ringer jag in igen och hon tycker vi ska komma in för koll eftersom min förra förlossning gick snabbt. Jag ringer mamma igen. Vi packar ihop det sista till BB-väskan och packar en väska till dottern.
Vi blir inskrivna på förlossningen klockan 01.30 den 6/5, blir kopplad till CTG i 30 min och sedan undersökt. Vid klockan 02.30 är jag öppen 3 cm och har inte så kraftiga värkar så jag blir inte flyttad till något rum eftersom förlossningen inte är helt igång än med tanke på att jag är omföderska (då vill dom tydligen att man är öppen 5-6 cm). Blir beordrad promenad i det öde sjukhuset mitt i natten och blir ombedd att återkomma max 2 timmar senare för ny bedömning. Mannen och jag traskar runt med lite pauser för mig att hänga på honom och flämta. Har så ont i ryggen! När vi vankat omkring i ca. 1.5 timme (kl. 04.50) går vi tillbaka, blir kopplade på CTG igen och ny undersökning görs. Klockan 05.15 är jag öppen 5 cm och jag får framplockat de snygga sjukhuskläderna. Duschar och tvättar håret först för att sen svida om.
Blir flyttade till ett förlossningsrum och blir rekommenderad att fortsätta stå upp eftersom att vattnet inte gått än. Nu blir det ny personal på avdelningen och morgonpersonalen kommer klockan 07.00. Står och hänger vid min gåstol och andas. Känner mig tung och riktigt bra på att andas igenom värkarna. Får även beröm för hur avslappnad jag verkar vara så jag känner mig lugn. Försöker stå bredbent för att underlätta huvudet att sjunka ner som fortfarande är relativt högt upp. Klockan 8.12 börjar det bli riktigt jobbigt och jag börjar med lustgas 60/40. Känns bra och jag får till tekniken från början, något som jag tyckte var svårt förra gången. Eftersom att vattnet ännu inte gått bestämmer dom sig för att ta hål på hinnorna och jag säger då till om att jag vill ha EDA innan detta görs. Klockan är nu 9.48. EDAn läggs klockan 10.28. Narkosläkaren hade lite svårt att få till det så hon höll på ett bra tag medan hon sa åt mig att krypa ihop och ligga still. Även när jag kröp ihop så mycket jag kunde så tyckte hon att jag skulle krypa ihop ännu mer. Läget kändes hopplöst eftersom att det tog sån tid. Tillslut lyckas hon och slangen tejpas fast på ryggen.
Nu var ju tanken att man skulle ta hål på hinnorna men eftersom det var fullt på förlossningen behövdes våran barnmorska på ett annat rum och inte förens vid en undersökning klockan 12.55 går hinnorna sönder och hur mycket fostervatten som helst kommer ut. Dom byter sängkläder och jag blir återigen ombedd att vara uppe och stå för att underlätta. Är trött och hungrig. Får in en paj men hinner ta två tuggor innan jag inte klarar att stå upp längre. Börjar gråta av utmattning och hunger, är sjukt besviken att jag inte fick äta min sjukt goda paj! ;) Jag känner inte heller av så bra effekt av EDAn längre. Får lägga mig i sängen och dom sätter skalpelektrod på bebisens huvud klockan 13.29. 13.42 får jag riktiga krystvärkar och fy i helvete vad ont det gör!! Jag blir överväldigad och känner inte alls igen situationen från dotterns födsel då jag hade jättebra effekt av EDA och endast kände trycket av krystvärkarna. Nu gör det så ont så jag tror nog att jag blev rädd av den oerhörda kraften som kom inifrån. Känslan av huvudet som åker fram och tillbaka vid varje krystning kände jag inte av förra gången och känslan när huvudet åker tillbaka efter den stora ansträngningen med att trycka ut det gör att jag känner lite ”hopplöshet”. Under krystningsarbetet klarar jag inte av att hantera lustgasen alls så jag lägger bort den helt och andas istället så gott som det går. Klockan 14.00 är det återigen dags för personalbyte. Taskig tajming mitt i krystningen tycker jag. Personalen som kom in då kunde jag inte ens titta på. Jag var så inne i mitt, blundade och koncentrerade mig på vad som skulle göras. Efter en sista krystning klockan 14.02 föds äntligen våran son och jag känner en otrolig lättnad i hela kroppen när han och det sista av fostervattnet kommer ut. Magen blir tom och alla smärta släpper för ett tag. Får upp lillen på magen och han är ju så söt! 10 min senare föds moderkakan fram och klockan 14.30 börjar dom sy ihop bristningarna. Bedövningssprayen dom har på gör nästan ondare än värkarna så jag får fortsätta med lustgasen ett tag till.
Klockan 17.00 blir vi flyttade till BB-avdelning.
