carolinamedc.blogg.se

Att man alltid älskar sina barn är ju ingen nyhet men vissa dagar blir den känslan lite extra stark, lite extra tydlig och klar. Vissa dagar känner jag mig som nykär i mina barn. Sällan båda samtidigt men känslan finns där, lika stark för båda fast vid olika tillfällen. Den känslan...den är värd så mycket!

 

Just igår hade jag en sån dag med Lillkillen. Känslorna liksom rusade i kroppen när jag såg på honom. Att tänka på att min kropp har byggt den där lilla människan...det blev lite överväldigande! Jag ville vara nära honom, ville göra allt med honom. Han var fantastisk hela tiden, till och med när han gnällde och grinade och bara ville hänga i mitt byxben för tänk, tänk att den där lilla varelsen tyr sig så till mig. Att han litar på att jag finns där, att han känner att vill vara nära, får vara nära. Han känner tröst i att sitta i mitt knä, han känner trygghet. Han känner trygghet i mig och jag kände mig bara lycklig och nyförälskad.

 

I fredags tog vi oss till Fruktlekparken i Liljeholmen, jag barnen och deras moster. Har ju länge vetat att den finns men inte tagit mig (oss) dit men nu bar det av! Vi tog bilen till syrran i Aspudden och därifrån gick vi till Liljeholmen. Det var en bit att gå och så var det skitvarmt! Usch, varmare än så vill jag inte ha det. Jag är nöjd vid 25 grader!

 

I alla fall. Väl framme var det stora ögon på både Stortjejen och Lillkillen som rusade iväg till närmaste frukt :) Stortjejen var jättesugen på bananrutchkanan och Lillkillen tågade mot Apelsinstudsaren.

 

Igår var det Lillkillens allra första födelsedag. För min del bestod den av en massa minnen, extra extra gos, återblick på gamla bilder, glädje, vemod...en galen dag helt enkelt. Lillkillen märkte ingen skillnad från nån annan dag förutom att han fick tårta efter frukost och äta mellis ute ;)

 

Vi började dagen med en glad skruttunge i sängen. Han hade tydligen sovit färdig (har han inte sovit "färdigt" när han bestämmer sig för att vakna är det grin och tjur) så busdade runt i våran säng ett tag :)

 

Igår slog vi till med storkalas för Lillkillen som fyller 1 år imorrn! Hade kalaset hemma hos mor och far för att få plats med alla och för att de äldre ska kunna vara med med rullstolar, dåliga ben och rullatorer och allt sånt där. Det blev lite annorlunda fika med bullar (inte så ovanligt ;p), cakepops i två olika smaker, marsmallows på pinne doppade i choklad och strössel (mums), köpekakor (Ballerina Päronglass, hur goda!?) och sen tvåvåningstårta med tema Mumin. Vi körde lite två teman där på samma kalas...färg var ljusblå/ljusgrön/ljuslila, så fint och vårigt var det :) Och så Mumin då. Fick låna fina muggar från fina Alexandra att ställa grejer i, det blev topp, tack!

 

Hela förmiddan gick åt åt förberedelser. Allt skulle packas, barn skulle kläs (inte i kalaskläder än då men andra kläder. Man har väl vart med förr ;) ), tårtor skulle läggas ihop för det hann jag inte kvällen före. Sen mot Salem för att fixa färdigt allt. Mera tårtfix, dukning, rosetter skulle knytas, ballonger blåsas, serpentiner blåsas, barn bytas kläder på, dricka blandas, kaffe kokas, mamman skulle byta kläder. Ja käre nån, man fick inte ligga på latsidan inte! Men allt blev så bra till sist :) Vi dukade upp fikat på köksbordet på våra fina ljusblå prickiga dukar (ja just, tre teman hade vi, prickigt också, haha) och de flesta verkade nöjda med vad som bjöds. Några var väl lite tveksamma till de mer åt godisaktiga fikat men smakade på ändå ;) Det verkade som att det gillades för det blev inte mycket kvar!

 

 

När det hade mumsats bullar och kakor och diverse var det då dags för höjdpunkten. Tårtan! Lillkillen var väldigt sugen och var inte alls glad över att behöva vänta på att få hugga in i smaskigheterna som stod framför honom på bordet. Mumin är en storfavorit här hemma så det var lite av ett självklart val.

 

På måndag fyller ju lillkillen ett år! Så sjukt att tiden gått så fort...kan inte ens tänka på det! I alla fall ,det vankas ju kalas och presenter och allt sånt där och jag får panik när det inte går som jag vill. Vi betsällde 1-årspresent från nätet och när vi fick hem den så var det flisor som gått ur lacken på den fina träbilbanan, hur trist liksom? Den ska vi skicka tillbaka föra tt få hem en ny, vilket betyder att han inte kommer få den på sin 1-årsdag. Vi kommer inte få bilder på när han öppnar den på sin 1-årsdag. Larvig grej att hänga upp sig på kanske men det är ju första födelsedagen, typ den viktigaste!!

 

Sen beställde vi också servetter från Icas webbshop för att dom inte fanns i nån av butikerna i närheten. Tror ni dom hunnit fram? Självklart inte! Så nu, dagen före kalaset måste vi ut på servettjakt, som att jag inte har typ 1000 andra grejer att fixa med. Tårtan ska läggas ihop, fler figurer ska modelleras, hade velat baka kakor men det kan jag ju glömma. Måste stryka kläder och tvätta kläder. Sen där emellan ska man helst hinna äta middag också, samt lägga två barn. Blir tokig på att stressa. Inför varje kalas ska man ta ledigt i minst två dagar. Båda föräldrarna så att man kan njuta av förberedelserna i stället för att bli tjurig när det inte blir som man (läs jag) önskat.

 

Har i alla fall hunnit färdigställa cakepopsen (så när som på rosetten runt pinnen) som vi ska ha. Blev två olika. En med citron/vit choklad och en med Oreos/mörk choklad. Citronpopsen blev myyycket goda! :) Så i bakväg har jag inget kvar nu eftersom jag övergett tanken på kakor dock måste ju tårtan läggas ihop som sagt. Ska ju bli våningstårta så egentligen är det två tårtor som vi ska mosa in i våran kyl som inte är anpassad för varken tårtbak eller kalas. Nej jag är inte alls bitter..ge mig ett större kök nu!

 

Lillkillen har dragit på sig nån rejäl sjuka här hemma. Vart risig sen i onsdags. Feber till och från, slemmig, galen hosta och rosslig och tung andning. Han är så ynklig min lilla skrutt :( Det har nog blivit lite bättre med den nya medicinen i alla fall men han verkar fortfarande tungandad. Idag har han nog piggat på sig aningens ändå för han vart ut på lite egna äventyr runt om i lägenheten, istället för att bara se miserabel ut och hänga i mitt knä. Tror inte han har feber heller och han har sovit i drygt en timme utan att hosta. Hoppas på att det här ger med sig nu!

 

Men på riktigt, hur kan lillkillen redan ha hunnit bli 7 månader? För ett år sen satt vi och räknade ner dagarna till ultraljudet och nu har vi här hemma en liten (fast stor) en som krälar, pussas, äter mat, kan hålla flaska själv, leker med leksaker, skrattar åt sin syster, är väldigt kittlig, är precis så där knasig som stortjejen var (är), fortfarande vaknar om nätterna (morr), är väldigt envis när det kommer till sovande och som varje dag charmar sin mamma och pappa (och syster) och gör att man älskar honom lite mer varje dag. Men...stoppa tiden lite va? Vi har för sjutton snart en ettåring =O

 

Igår så var det då dags att döpa lillkillen. Det var full rulle från morgon till kväll. Hela förmiddagen gick åt att förbereda kakor, tårta och allt sånt. Var lite nervös inför monteringen av tårtan och hade hela tiden en känsla av att NÅT skulle gå fel (det gör det ju alltid!) men det hela gick ganska smärtfritt och resultatet blev superbra! :) När tårtan va klar var det hopp in i duschen, sen fixa sig och pysa till kyrkan. På väg dit bajjade lillen å vid blöjbytet upptäcks att våtservetterna är glömda så det blev panikspring till toan för att roffa åt sig torklappar att städa lillen med. Sen blev det panikmatning och cermonin började med 5 minuters försening. Sen var han lugnet själv. Pep inte ens utan tittade nyfiket på allt i kyrkan och präst-Ellinor var ju väldigt spännande och sjöng så fint :)

 

Snygga dojjs under klänningen

Trött kille somnade bums

Sen blev det fotografering och sen tog vi oss hem till barnens mormor och morfar för att dopfika lite. Bjöds på citronbullar, chokladkakor med piffigt strössel, blåbär/mörkchokladkakor och kokos/lime kakor med vit choklad. Och så den fina tårtan så klart. Vanlig tårtbotten med lemoncurdgrädde och hallonmousse. Spackalde tårtan med vaniljsmörkräm och täckte med marsipan. Den blev mumma!

 

 

Hela kalajset var supermys och dagen var jättefin. Lillkillen fick många fina presenter som verkligen var uppskattade :) Efter lite städning och middagsintag av stortjejen packade vi våra papperkassar och drog oss hemåt igen. Barnen däckade rätt snabbt och så även mamman nån timme senare. En uttröttande men fantastiskt härlig dag!

Tårta, tårta, tårta! Åh vad jag älskar att planera diverse tårtor. Den här gången ska det bli en doptårta till E:s dop den 18 augusti. Ska för första gången försöka mig på en tvåvåningstårta =O Det kommer förhoppningsvis gå bra men man vet ju aldrig. Speciellt inte på sommaren när tårtorna har så mycket svårare att hålla formen =/ I alla fall, färgtemat är ljusgrönt så jag har tänkt göra en ljusgrön bottenvåning och en vit övervåning. På toppen ska det sitta en bebis med ljusgröna kläder (bebisen har jag gjort förut så det ska nog ordna till sig). På bottenvåningens ovansida, nära kanten ska jag göra babyklossar (såna med bokstäver) som stavar E:s namn. För att dölja den fula skarv som blir när man ställer en tårta ovanpå en annan ska jag hitta på nåt att täcka det med. Kan inte bestämma vad bara...! 

 

 

Har suttit i nära en timme och letat runt i olika webbutiker för att se var man kan komma billigast undan och har nu hittat rätt. Blir lite från tradera och lite från tartkonst.se. Nu vill jag bara få hem allt så man kan börja knepa och knåpa. Alltid spännande att göra nåt för första gången...så länge man har tid på sig innan så man hinner göra fel också :p

Nu har vi vart med lillkillen på BVC för vägning och mätning. Han har vuxit på så bra så även fast han börjar plana lite i vikten nu. Thank lord för det säger hans mor som annars undrat hur hon ska orka med att vagga och bära i mer än några månader till :P Tidigare veckor har han gått upp i genomsnitt 500g i veckan!

 

Så, nu är han 11 veckor och 1 dag och väger nu 6580g och är 61 cm lång (förra vägning/mätning 7 veckor och 4 dagar vägde han 6025 och var 57,7 cm lång. Huvudet var 40,5 cm). Huvudmåttet ligger nu på 41,5 så han har ett stort huvud vår lilla kille. Men det måste man ju ha för att få plats med alla smarta saker sen ;)

 

Bjussar på en dagens bebis också ;)

 

 

Asså på riktigt, det är ju helt galet hur snabbt tiden går! För 11 veckor sen hade vi bara haft vår lille goding i 5 timmar och nu har det redan gått 11 veckor! Han har blivit en riktigt mysig liten kille våran lilla E. Han är galet social och pratar och ler åt det mesta. Störst leenden får mamma, pappa och syrran men syrran är nog mest spännade av alla! Henne följer han med blicken vart hon än går :) Hans andra bästis är morbror C, vi tror att han är avundsjuk på hans hår ;) Så mycket hår har han själv inte hunnit få än, det mesta växer bakåt på huvudet och på frammen är det mest fjun. När han sovit ser han ut som en lite farbror när håret därbak rufsat till sig. 

 

Han är en riktigt liten knorris också. Haft problem med magen enda sen födseln i princip men vi är vana från syrran hans. Lite osis att vi fick en till magbebis...men jag tycker det flutit på bra med alla hjälpmedel vi tagit till! Men nu är han ju snart 3 månader så då brukar det ju vända. Annars är han väldigt glad och äter och sover så bra så. Som det är nu somnar han runt åtta på kvällen och äter en gång under natten för att sen vakna för dagen runt åtta på morgonen så vi klagar inte!

 

Växer gör han också. Han har i princip gått upp 500g per vecka från att han var 2 veckor gammal. Så här sitter vi nu med en bebis som är samma storlek nu vid snart 3 månader som syrran hans var vid 5-6 månader. Ibland har man svårt att tänka att han är så liten som han är just för att han är så stor...eh, ja, ni fattar ;) 50 kläderna har jag motvilligt lagt undan nu även fast han inte kunnat använda dom på nån månad eller så. Nu sportar han 62 i klädstorlek även fast han fortfarande  får plats i vissa 56:or. Återigen, syrran hans behövde vi inte byta storlek på från 56 förens hon var kanske 4-5 månader eller så men så är han ju grabb också! Det är rätt kul att jämföra de båda för att se deras likheter och olikheter. T.ex så har killen så stort huvud att han änu inte orkar hålla upp det i magläge medan syrran klarade det galant redan före tvåmånadersdagen. Men har man ett huvud på 41 cm i omkrets så förstår jag det ;)

 

I morrn blir det en tur till BVC för att uppdatera vikt och längd igen. Ska bli spännande då vi inte vägt och mätt på snart 4 veckor!

 

Avslutar med ett litet fint kollage på våran lille gladfis :)

 

Eftersom att bloggen kommer handla mycket om livet med barnen så inleder jag med att kopiera förlossningsberättelsen från förra bloggen. Känns som en bra start liksom. Livet börjar och så vidare ;)

 

Vaknar lördags morgon den 5/5 och känner mig annorlunda. Vet inte hur riktigt men något i kroppen känns olikt. Tänker inte närmare på det då jag haft samma känsla en gång nån vecka tidigare. Äter frukost som vanligt, slöar runt under förmiddagen i pyjamas. Känner hur jag har molvärk i magen och difust ont på ena sidan av ryggen. Tänker att det nog inte är nåt så vi bestämmer oss för att åka och veckohandla. När vi går mot bilen känner jag hur det onda i ryggen blir värre och jag tänker att jag kanske inte orkar följa med in i affären ändå. Väl framme bestämmer jag mig för att gå med in, det är ju bara att gå ut igen om det blir för jobbigt. Det här är väl runt 13-tiden ungefär. Kommer hem, äter lunch och tar det lugnt. Klockan närmar sig 15 och vid den tiden börjar det komma korta, inte så farliga värkar. Tänker att det nog är förvärkar och det känns spännande. Äntligen får jag känna något! Har ju helt trängt undan att jag ska få föda, hade vid det här laget börjat ställa in mig på att gå minst till BF. Förvärkarna fortsätter under eftermiddagen blir lite värre men inte så pass att jag känner att jag behöver göra något åt dom.

När dottern lagt sig känner jag hur jag hade velat ha en vetekudde eller liknande att ha på ryggen för nu börjar det bli obekvämt. Detta är vid 19.30. Mannen och jag bestämmer oss för att ha lite filmkväll så vi sätter på en film runt 20.30 och käkar lite chips, vilket jag är glad för så här i efterhand! Det var nämligen det sista jag hann äta innan lillebror föddes. Det blev liksom min kolhydratuppladdning. Mot slutet av filmen har värkarna blivit så jobbiga att jag måste andas igenom dom. Blir lite irriterad över att jag missar delar av filmen men är ändå glad att det verkar vara på gång nu. Pillar i mig 2 Alvedon för att se om det hjälper. Ringer också till mamma för att förbereda dom på att det kanske är på väg att hända något, eftersom att dom (mamma och pappa) ska köra oss till förlossningen när det är dags och även passa dottern medan vi är på sjukhuset. När jag pratat med mamma ringer jag förlossningen och rådfrågar om hur vi ska göra. Hon tycker vi ska vara hemma ett tag till eftersom hon inte tycker jag låter tillräckligt smärtpåverkad under vårat samtal. Hon säger åt mig att ringa igen när jag tycker det känns värre så får vi utgå från det. Ungefär 1.5-2 timmar senare är klockan runt 00.30 och nu ringer jag in igen och hon tycker vi ska komma in för koll eftersom min förra förlossning gick snabbt. Jag ringer mamma igen. Vi packar ihop det sista till BB-väskan och packar en väska till dottern.

Vi blir inskrivna på förlossningen klockan 01.30 den 6/5, blir kopplad till CTG i 30 min och sedan undersökt. Vid klockan 02.30 är jag öppen 3 cm och har inte så kraftiga värkar så jag blir inte flyttad till något rum eftersom förlossningen inte är helt igång än med tanke på att jag är omföderska (då vill dom tydligen att man är öppen 5-6 cm). Blir beordrad promenad i det öde sjukhuset mitt i natten och blir ombedd att återkomma max 2 timmar senare för ny bedömning. Mannen och jag traskar runt med lite pauser för mig att hänga på honom och flämta. Har så ont i ryggen! När vi vankat omkring i ca. 1.5 timme (kl. 04.50) går vi tillbaka, blir kopplade på CTG igen och ny undersökning görs. Klockan 05.15 är jag öppen 5 cm och jag får framplockat de snygga sjukhuskläderna. Duschar och tvättar håret först för att sen svida om.

Blir flyttade till ett förlossningsrum och blir rekommenderad att fortsätta stå upp eftersom att vattnet inte gått än. Nu blir det ny personal på avdelningen och morgonpersonalen kommer klockan 07.00. Står och hänger vid min gåstol och andas. Känner mig tung och riktigt bra på att andas igenom värkarna. Får även beröm för hur avslappnad jag verkar vara så jag känner mig lugn. Försöker stå bredbent för att underlätta huvudet att sjunka ner som fortfarande är relativt högt upp. Klockan 8.12 börjar det bli riktigt jobbigt och jag börjar med lustgas 60/40. Känns bra och jag får till tekniken från början, något som jag tyckte var svårt förra gången. Eftersom att vattnet ännu inte gått bestämmer dom sig för att ta hål på hinnorna och jag säger då till om att jag vill ha EDA innan detta görs. Klockan är nu 9.48. EDAn läggs klockan 10.28. Narkosläkaren hade lite svårt att få till det så hon höll på ett bra tag medan hon sa åt mig att krypa ihop och ligga still. Även när jag kröp ihop så mycket jag kunde så tyckte hon att jag skulle krypa ihop ännu mer. Läget kändes hopplöst eftersom att det tog sån tid. Tillslut lyckas hon och slangen tejpas fast på ryggen.

Nu var ju tanken att man skulle ta hål på hinnorna men eftersom det var fullt på förlossningen behövdes våran barnmorska på ett annat rum och inte förens vid en undersökning klockan 12.55 går hinnorna sönder och hur mycket fostervatten som helst kommer ut. Dom byter sängkläder och jag blir återigen ombedd att vara uppe och stå för att underlätta. Är trött och hungrig. Får in en paj men hinner ta två tuggor innan jag inte klarar att stå upp längre. Börjar gråta av utmattning och hunger, är sjukt besviken att jag inte fick äta min sjukt goda paj! ;) Jag känner inte heller av så bra effekt av EDAn längre. Får lägga mig i sängen och dom sätter skalpelektrod på bebisens huvud klockan 13.29. 13.42 får jag riktiga krystvärkar och fy i helvete vad ont det gör!! Jag blir överväldigad och känner inte alls igen situationen från dotterns födsel då jag hade jättebra effekt av EDA och endast kände trycket av krystvärkarna. Nu gör det så ont så jag tror nog att jag blev rädd av den oerhörda kraften som kom inifrån. Känslan av huvudet som åker fram och tillbaka vid varje krystning kände jag inte av förra gången och känslan när huvudet åker tillbaka efter den stora ansträngningen med att trycka ut det gör att jag känner lite ”hopplöshet”. Under krystningsarbetet klarar jag inte av att hantera lustgasen alls så jag lägger bort den helt och andas istället så gott som det går. Klockan 14.00 är det återigen dags för personalbyte. Taskig tajming mitt i krystningen tycker jag. Personalen som kom in då kunde jag inte ens titta på. Jag var så inne i mitt, blundade och koncentrerade mig på vad som skulle göras. Efter en sista krystning klockan 14.02 föds äntligen våran son och jag känner en otrolig lättnad i hela kroppen när han och det sista av fostervattnet kommer ut. Magen blir tom och alla smärta släpper för ett tag. Får upp lillen på magen och han är ju så söt! 10 min senare föds moderkakan fram och klockan 14.30 börjar dom sy ihop bristningarna. Bedövningssprayen dom har på gör nästan ondare än värkarna så jag får fortsätta med lustgasen ett tag till.

Klockan 17.00 blir vi flyttade till BB-avdelning.